En konstnärstrio från Filipstad gör gemensam sak på Galleriet Konst i Karlstad. Nu får en ny publik möta tre helt olika konstnärskap, som trots olikheterna samverkar gott - och visst finns det gemensamma nämnare.
Kurt Johansson, Janne Samuelsson och Nils Johannesson är vänner och de har alla haft många utställningar tidigare, i olika konstellationer. Nu ställer de för första gången ut tillsammans i Karlstad.
– Det är alltid roligt att ställa ut, men det är extra roligt att vara tre, säger Janne Samuelsson.
Under fredagen, den 28 augusti, är det vernissage och galleriet är laddat med Kurts akvarell-landskap, Nils strama stålskulpturer och Jannes livsreflektioner i olja.
"Tillbakalutat"
Ska man vara petig är Janne inte längre Filipstadsbo: han flyttade till Karlstad för ett och ett halvt år sedan.
– Själva målarprocessen blir inget annorlunda för det, men det är ju ingen som känner igen mig här. Sen är jag ju pensionär nu, så jag kan ta det ganska tillbakalutat det här med måleriet. Det är alltid kul att måla, liksom att musicera, men det är inte livsnödvändigt, säger han.
Både musiken och måleriet är helt lustdrivna verksamheter för hans del. När det i år blivit lite mindre av gitarrspelandet på grund av pandemin, har han istället målat mer.
– Det har blivit mer musik på bilderna i år. Jag funderar på om det är för att jag saknar musiken.
Kanske smög sig även pandemin in. En stor målning på utställningen visar musikanter som står i en skog och spelar.
– Sen kom jag att tänka på att de stod så långt isär. Jag hade inte en tanke på det när jag målade, men nu heter den Coronablues bort i bushen.
Saxofonisten i skogsbandet ser cool ut med sin basker och kanske, kanske är det Filipstadsarvet som smugit sig in - han liknar ju Nils Ferlin. Så hade inte konstnären själv tänkt, visar det sig, utan det var också en musikalisk referens:
– Det var bebop-snubbarna som hade basker. Basker och pipskägg skulle det vara och det var nog det som vimlade förbi.
Jazziga titlar
Även skulptören Nils Johannesson har mycket musik med i sitt skapande.
– Jag lyssnar på väldigt mycket jazz när jag jobbar.
Verken får ofta titlar inspirerade av detta. På galleriet i Karlstad finns nu både My way och Snurra min jord, musikaliska känslor fångade i stål.
För Kurt Johansson är det akvareller som gäller.
– Jag sysslar med landskapsmåleri, det blir lite träd och buskar och något hus, säger han anspråkslöst.
Många av motiven hittar han kring Filipstad.
– Jag går ut med kameran och hittar lite motiv, som jag försöker förenkla så mycket som möjligt. Akvarell är ju en snabbare konstart. Ju snabbare det går, desto bättre brukar det bli. Det går inte att sitta och peta; då försvinner helheten.
Han har hållit på i 25 år i större skala och berättar att skapandet tog riktig fart när han gick i tidig pension.
Dramatisk start
Så var det för Nils Johannesson också. Han är uppvuxen i en konstintresserad familj och gjorde länge metallskulpturer vid sidan av jobbet, men så hände något dramatiskt. Företaget Timberjack, med 130 anställda, lämnade Filipstad.
– De stängde mitt jobb och flyttade verksamheten till Joensuu i Finland och till Kanada. Då var jag 58 år och de tyckte att jag skulle bosätta mig i Joensuu eller Kanada och det tyckte inte jag. Då tog jag min Mats ur skolan och började med konst på heltid.
Att livet ibland tar nya och oväntade vägar har han fått uppleva på fler sätt, och det syns också i hans konst, exempelvis i skulpturen Livets labyrint: en stor pjäs med vindlande, silverskimrande metallrör.
Hur har du det i livslabyrinten - har du hittat ut?
– Tack vare konsten har det gått bra. Tänk allt man varit med om i livet, men så har man konsten - då kan man sväva in i den och lyssna på musik och gå in i sin egen lilla bubbla. Och när man har varit inne där i tre dar ringer släkt och vänner och frågar vart man tagit vägen.