När julens vemod knackar på

Mera
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Foto: Ingrid Ramberg
I dag är det tre dagar kvar till julafton. En dag som många förknippar med glädje, umgänge och god julmat tillsammans med familj och kanske långväga släktingar. För andra är det en högtid förknippad med ångest, ensamhet och utanförskap. I år kommer det vara fler än vanligt som firar julafton ensamma på grund av pandemin, men vi får inte glömma att det finns de som alltid firar julen själva - trots att ingen pandemi härjar i vårt land.

Julen är inte enbart skimrande guldig, fylld av kärlek och glädje för alla. Och i år kan det nog kännas ännu mer mörkt för de som redan innan kände av ensamhet och utanförskap. Dock finns det en sak som är positiv i coronapandemins mörker; den extrema uppfinningsrikedom som finns hos människor i vårt land. Även medmänskligheten människor visar gentemot varandra samt initiativen som tas för att räcka ut en hjälpande hand i tuff tid.

Det är handlingshjälp, "live-julfirande" på sociala medier där vem som helst kan delta, folk som tar på sig tomtedräkten och vandrar runt utomhus för att barnen ska få se tomten trots pandemin. Det är vackert att se. I mitt fall kommer julens goda insats att ske dagen före julafton då jag kommer lämna in julmat på härbärget i min hemstad. Jag tror att uttrycket "Ingen kan göra allt - men alla kan göra något" är exakt vad vi ska syssla med för att lysa upp mörkret i denna pandemi.

För mig har julen blivit vemodig efter att min morfar gick bort på juldagen 2005. Trots att det har gått femton år så minns jag det som i går. Jag tror faktiskt att han kämpade lite extra för att klockan skulle slå över tolv och dagen skulle gå över från julafton till juldagen. Han ville nog inte att vi skulle minnas julafton som en sorgens dag, trots det gör jag det ändå. Jag har fått berättat för mig att hans mamma dog i barnsäng på julafton när han var liten, kanske var det därför min morfar alltid såg lite nedstämd ut just på julafton när vi andra såg på Kalle och mumsade julgodis och drack glögg.

Morfar satt alltid i samma fåtölj hemma hos min mor och far varje julafton, i fjorton år har den stått tom. I år, så här det femtonde året sedan han lämnade oss, är det inte bara den fåtöljen som kommer stå tom. Många stolar kommer stå tomma hemma hos min mor och far som annars alltid bjuder tjocka släkten på julmat och umgänge. Men så får det lov att vara. Vi måste kämpa tillsammans för att följa de restriktioner som finns. Håll i. Håll ut. Det gäller alla, vare sig vi är själva på jul eller inte. Vi måste orka lite till.

Oavsett om du som läser denna krönika firar julen ensam eller med dina närmaste så önskar jag dig som läsare en god jul i denna mörka tid. Förhoppningsvis ser vi ljuset snart och våra liv kan börja återgå till det normala.

Allt gott önskar jag dig.

Vid pennan, Sanna Aronsson Sandberg

Så här jobbar FT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.