SAKER VI INTE PRATAR OM. Inom loppet av sju dagar fick gravida Katarina Hansen, 33, reda på att hon hade en hjärntumör, genomgå ett kejsarsnitt, bli tvåbarnsmamma samt operera bort den sju centimeter stora tumören i huvudet.
– Jag hann inte bli rädd innan men när jag kom hem från sjukhuset då började mina tankar att snurra. Det var såpass illa att jag bara låg och grinade. Då kom allting, alla känslor. Jag kunde faktiskt ha dött.
Katarina Hansen, uppväxt i Lesjöfors men nu boende i Grums, var gravid i vecka 35 när hon plötsligt en dag fick en otäck huvudvärk.
– Jag lider av migrän så det var egentligen inga konstigheter, men den här huvudvärken det var något annorlunda för det hjälpte inte med tabletter som jag tog. Jag pratade med min mamma, som är undersköterska, och förklarade för henne hur jag mådde så hon tyckte att jag skulle söka vård för att ta reda på vad det kunde vara för någonting, säger Katarina och berättar att hon trodde att det rörde sig om havandeskapsförgiftning.
– Jag ringde till förlossning och kollade med dem vad de trodde, men efter ett långt samtal så tyckte de inte att jag behövde åka in, utan att jag skulle söka till vårdcentralen dagen efter. Jag ringde min svärmor och sa att jag behövde åka in så hon fick ta Olof (Katarinas 5-åriga son, reds. anm) så han fick sova hos henne. På morgonen efter åkte jag in till vårdcentralen och pratade med en läkare där, jag hade synrubbningar på höger öga, jag såg inget i periferin. De tog blodprov men allt såg bra ut, så de kunde utesluta havandeskapsförgiftning, det var något annat, så jag fick åka till akuten istället.
Katarinas egna funderingar över vad som var fel snurrade i huvudet.
– Jag tänkte att jag kanske hade sovit för lite, ätit för dåligt och slarvat med mina järntabletter. Jag var så inställd på att det var havandeskapsförgiftning, och det var det värsta jag kunde tänka mig, men tji fick jag.
Katarina fick ta många prover och röntgas och runt lunch på torsdagen fick hon besked om vad läkarna trodde att de hade upptäckt.
– De berättade för mig att de misstänkte att jag hade en tumör men att de behövde göra en till magnetröntgen. Så jag fick sova kvar på sjukhuset i Karlstad till fredag. Man konstaterade efteråt att det var en hjärntumör och att den måste opereras bort, men eftersom jag var gravid så behövde man göra ett kejsarsnitt först, säger hon och tillägger:
– Så de skickade mig till Uppsala där de skulle göra operationerna. Det var på fredags eftermiddagen och då fick vi reda på att transporten till Uppsala skulle gå redan om en timme. Jag fattade egentligen inte hur allvarligt det var, jag fick veta att tumören var ungefär sex, sju centimeter plus att jag hade en vätskefylld cysta. Det var egentligen den som gjorde att jag fick synproblemen. Den tryckte såpass mycket på hjärnhalvan och var på väg mot den andra halvan.
När Katarina väl hade fått veta vad läkarna misstänkte kände hon sig som en robot.
– Man kände nästan ingenting, man var helt tom. Jag tänkte ”va, skojar ni?”. Det här är ju ett skämt. Varför har jag en tumör i huvudet, det går inte, det funkar inte så. Och Björn (Katarinas sambo, reds. anm) var helt förstörd. Hans tankar gick också igång, ”ska jag bli själv med två barn? Hur ska detta gå?”
Katarina färdades med ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala medan hennes sambo åkte i en bil efter. De kom dit på fredag kväll och där började en lång väntan.
– Vi möttes upp av läkare i Uppsala och de hade fixat så att vi fick ett rum och att Björn fick en madrass inne hos mig, så allt var förberett. Det var tur att han var med för det var svårt att ta in all information. Det jobbigaste var nästan all väntan, eftersom vi kom på fredag fick vi vänta hela helgen på att få besked om vad som skulle göras. Det kändes som om det gick i slowmotion.
På måndagen fick Katarina veta att hon skulle få genomgå ett kejsarsnitt på tisdagen den 14 september.
– De tog tisdagen för att undvika att Linnea skulle födas på sin bror Olofs födelsedag den 15:e.
Då Katarina inte kunde få epiduralbedövning på grund av tumören fick hon sövas under kejsarsnittet.
– En vanlig förlossning skulle inte heller ha gått för min hjärna skulle inte palla krystvärkarna.
”Så jag har skärvor kvar av tumören i mig”
Efter kejsarsnittet låg Katarina på uppvaket, det dröjde ett litet tag innan hon fick träffa den nya familjemedlemmen, lilla Linnea.
– När jag väl hade vaknat till kom Björn in till mig med det lilla undret.
Två dagar senare var det dags för Katarina att opereras igen. Då var det tumören och cystan som tryckte mot hjärnhalvan, som skulle tas bort.
– När jag vaknade upp efter operationen funderade jag på om jag ens levde? Men då tänkte jag på en låttext och märkte att jag kom ihåg den och då kände jag ”vad bra, jag lever”, säger hon och tillägger:
– De fick inte bort allting, men det sa läkaren till mig innan också. Det var väldigt mycket av tumören som var vid blodkärl och det ville de inte röra så det skulle förstöra något annat. Så jag har skärvor kvar av tumören i mig.
Nu väntar rehabilitering för Katarina som också väntar på en ny undersökning.
– Jag ska tillbaka och göra en röntgen om tre månader för att se om den har växt någonting. Tumören var svårbedömd, det tog tre veckor innan vi fick svar, men som tur är var den godartad.
Hon berättar att vardagen ser lite annorlunda ut jämfört med tidigare. Katarina förklarar att hon blir väldigt trött och att hon behöver vila mycket.
– Jag är inte samma person längre men hoppas kunna bli det. Jag blir väldigt hjärntrött. Jag får gå och lägga mig när jag blir för trött. Jag är tacksam för all hjälp vi fått av min svärmor. Hon har praktiskt taget nästan bott här under den här tiden för att hjälpa mig med förskolelämning och med matning.
Hur har det här påverkat dig utöver det fysiska?
– Jag värdesätter verkligen familjetiden mer. Det är det viktigaste för mig, avslutar hon.