Många känner henne som Kaka och har läst hennes kåserier varje lördag i Filipstads Tidning.
Men Karin Stridh, som hon egentligen heter, har även penseln som vapen.
På lördag håller hon vernissage för sin utställning på museet Kvarnen i Filipstad.
– Jag är så nervös inför den, säger hon.
Karin Stridh kom till Filipstad under 1960-talet för att ta jobbet som reporter på Filipstads Tidning.
1984 lämnade hon nordöstra Värmland efter 19 år på redaktionen. FT-läsarna har dock kunnat hålla kontakten med henne genom hennes kåserier.
På lördag kommer hon tillbaka.
Det är då som hennes konstutställning på museet Kvarnen har vernissage. Under två perioder i livet har hon målat i akryl, gärna med så kallade främmande inslag i motiven, till exempel spetsar, snäckskal och torkade kryddor.
– Det är två helt olika perioder. Först är det perioden 1991-1992, den avbröts av att jag började skriva igen istället, säger hon.
En tillfällighet
För starten av den andra perioden har museet Kvarnen ett finger med i spelet.
– Period nummer två är en ren tillfällighet egentligen. För hade inte Filipstad och föreningen här hört av sig och bjudit in mig till att ställa ut, då hade kanske de här tavlorna aldrig blivit målade, säger hon och nickar mot de nyare tavlorna i salongen.
Jag gissar att du idag känner en tacksamhet inför att du fick frågan.
– Nu gör jag det, men det gjorde jag inte för två veckor sedan. Då var jag så nervös att jag höll på att dö. Det har varit en pärs.
Men du har ju varit kreativ i merparten av ditt liv. Och du borde ha vanan inne av att möta en publik. Många har till exempel läst dina texter genom åren.
– Men jag vet ju inte om jag duger, säger hon.
Och fortsätter:
– Jag har aldrig blivit bedömd av någon när det gäller målning, av någon som vet någonting. Det kanske kan tyckas konstigt att jag har haft en massa tavlor från perioden 1991-1992 ståendes, men då kunde jag inte sälja dem. Så jag har sparat tavlorna, det är ungefär som att man inte slänger en dagbok. Jag har inte kunnat sälja mer än i några få undantagsfall.
Vad var det som gjorde att du började att måla i början av 1990-talet?
– Det var tack psykologen jag gick hos. Jag gick på odontologen i Göteborg för tandvårdsrädsla. Jag gick dels hos en tandläkare, dels hos en psykolog. De skulle med gemensamma krafter lära mig gå till tandläkaren.
Många bilder
Karin Stridh säger att det var mot slutet av vårdkontakterna som måleriet kom in i bilden.
– Jag hade gjort framsteg och jag hade låtit mig behandlas. Samtidigt pratade vi mycket, psykologen och jag. Och han sa ”du har så många bilder i dig”, det glömmer jag aldrig. Och så sa han ”jag tycker att du ska ta och måla en bild. Gör det, och så får jag se bilden när vi träffas nästa gång”, berättar hon.
Och fortsätter:
– Jag gick hem och började att måla. Och när vi träffades nästa gång hade jag sex-sju bilder. Jag upptäckte plötsligt att jag hade blivit utsatt för bildterapi utan att veta om det. Efter det fortsatte jag att måla, bara för att det var kul.
Många förändringar
Karin Stridh ser nu fram mot vernissagen på lördag.
Det är inte första gången sedan 1984 som hon besöker Filipstad. Hon minns sin tid i stan som reporter på Filipstads Tidning med värme, men hon medger att hon inte riktigt känner igen sig i det som Filipstad har blivit idag.
– Det är roligt att komma tillbaka, men det är så mycket som har förändrats. När vi körde in i Filipstad i morse (torsdags) för att hänga tavlorna här tillsammans med Janne Samuelsson kom vi från Hälleforshållet. Vi skulle åka förbi Domus. Men vaddå Domus, det finns ju inte längre. Det fanns inga skyltfönster, ingen servering där. Vi såg inte en enda gåendes levande person på hela sträckan från busstorget till Kvarnen, säger hon.
Hon vet inte riktigt vad hon ska tycka om förändringen. Då var då och nu är nu.
Klart är dock att hon alltid kommer att bära med sig Filipstad i sitt hjärta.
– Jag är lite löjlig såtillvida att jag känner att Filipstad fortfarande är hemma för mig efter all denna tid. Numera bor vi i Norberg sedan 2007. Och jag är född i Norberg, på Uno Johanssons boktryckeri. Jag känner mig inte alls hemma där. Utan Filipstad är mer hemma för mig, trots att jag är född där, säger hon.