Denna första februarifredag kommer jag med en efterlysning.
Detta i sin tur leder mig in på vårt minne och jag konstaterar att minnet är en bedrövlig berättare. Kanske kan man jämföra vårt minne med datorns hårddisk. Ibland är hårddisken full; där ryms inte en gnutta till. Vad gör vi då? Jo, rensar hårddisken, gör plats för de aktualiteter vi vill spara där. Lätt som en plätt! Men när hjärnan är full, är rensningen nästan omöjlig. Vi minns allt som hände för tio år sedan – men inte vad vi gjorde i går. Återstår att ta ett djupt andetag och acceptera läget.
Jag kom att tänka på minnet häromdagen, när vi gjorde en kort visit i Västerås för att hämta en sjuårspresent, som väntade på vår Dukie. Jag hittar inte längre i stan! Och jag som bodde där i mer än tre år! Men å andra sidan är det cirka 60 år sedan… På den tiden gällde fortfarande vänstertrafik. Idag är hela staden omgjord och gamla favoritställen är borta.
Inte underligt då att jag inte kan placera den person som 1983, alltså för 40 år sedan, lite slarvigt klippte ut en artikelserie ur fem nummer av Svenska Dagbladet med början måndagen den 14 februari. ”Arbetets värde” är vinjetten. Erik Sidenbladh har skrivit den första artikeln – under den sexspaltiga rubriken ”Hit kommer väl aldrig mer något som fyller ut tomrummet efter basnäringen”.
Serien handlar om Norberg. Överst i vänstra hörnet är en fyrspaltig vy från infarten och man ser kyrktornet och gruvlaven avteckna sig mot horisonten. Far och jag brukade tävla om vem som först skulle se dem, när vi ibland kom nedför backen, på hemväg någonstans ifrån. Invid bilden finns en redaktionell programförklaring till serien, en text som varenda nutida Norbergs-politiker borde läsa.
Men mysteriet då, undrar du kanske. Jo, i marginalen överst på sidan står skrivet med blått: Till Karin – och det är en välbekant handstil. Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma ihåg vem som har den handstilen. Dessutom anträffades plastmappen med artiklarna nyligen av min syster, hemma hos henne, när hon var i röjningstagen. Vem har gett artiklarna till henne för 40 år sedan? Varför hade hon dem, när det var jag som skulle ha dem? Vem hade tänkt på mig och klippt ur dem? Vems är handstilen? Till saken hör att jag vid den tidpunkten bodde i Filipstad och att jag knappt en månad senare skulle komma att flytta till Göteborg.
Kan någon hjälpa mig att lösa mysteriet? Kanske till och med du som samlade ihop artiklarna till mig med vetskapen att jag levde mina första 20 år just i Norberg och kunde ha ett särskilt intresse av serien. Fotona till serien har tagits av Kenneth Sundh, en fotograf som fortfarande är aktiv. Men vem klippte?
Jag antar att även jag kan kallas klippare. Ett intressant ord med tre vitt skilda betydelser. Klipparen kan vara en mindre häst, en passgångare. Det kan även vara en som klipper och en klippapparat. Vanligast idag är nog att klippare syftar på en klipsk person, en baddare eller överdängare, skojare eller filur, kanske en finansvalp. Förmodligen är mitt klippande en journalistisk yrkesskada.
Kaka