I sommar har det gått fem år sedan det hände sist.
Tiden fram till nu har varit utmanade, lärorik och utvecklande.
Jag har fått lära mig se saker på nya sätt. Eller kanske snarare återuppleva sådant jag själv glömt. Som glädjen över att för allra första gången få smaka på solvarma smultron, pirret i magen bara en pulkabacke kan uppbringa eller fascinationen över att se en myra krypa över foten – ska man skratta eller skrika?
Att bli mamma har varit underbart och kort sagt berikat mitt liv på många fina sätt – med min son föddes en villkorslös kärlek starkare än något annat. Men självklart ska jag inte sticka under stolen med att det ibland också är skitjobbigt.
Och nu ska jag och min man få uppleva allt detta igen. Snart kommer en efterlängtad lillasyster till världen.
Så med denna krönika vill jag passa på att säga tack för mig – vi ses igen när föräldraledigheten är slut. Men jag vill också försöka mig på att vara så modig som många av de personer som min kollega Sanna och jag intervjuat i vår serie Saker vi inte pratar om, har varit. De har öppenhjärtigt delat med sig av svåra händelser och livssituationer.
Och nu är det min tur.
Det jag vill prata om är ofrivillig barnlöshet.
Båda våra barn, vårt fyraåriga yrväder med ett hjärta av guld och bebben i magen, har jag och min man fått hjälp för att kunna få.
Sjukhusbesöken har varit många och stundtals täta. De tabletter jag stoppat i mig och de sprutor jag tagit i magen oräkneliga.
Vår son gick ändå relativt lätt att bli gravid med, barn nummer två var över en två år lång kamp.
Vi gjorde ett sista försök med tablett- och sprutbehandling före sommaren – till hösten skulle vi börja med IVF. Jag negativ, ledsen och pessimistisk – det kommer aldrig att gå. Min man (som alltid är den lugnaste av oss) vid gott mod – klart att det finns goda chanser att det kommer ta sig den här gången.
På midsommaraftons morgon visade stickan två klarröda streck – det har aldrig känts så fantastiskt att faktiskt ha fel.
Jag vet att vår historia inte på något sätt är unik – vi är många där ute som kämpar för att kunna bilda familj. Trots det känns det ändå som om att det fortfarande vilar någon slags skam över att vilja ha barn men inte kunna få det på egen hand i en parrelation kvinna och man. Dock har jag aldrig känt just skam, snarare avundsjuka – varför går det så lätt för alla andra?
Erfarenheten Sanna och jag fått av vår serie Saker vi inte pratar om är att det händer något när människor delar med sig av vad de gått eller går igenom. Det uppstår en känsla av samhörighet, budskapet är tydligt – du är inte ensam i din kamp.
Så med detta hoppas jag ha tänt hoppet för någon som är mitt uppe i processen, som kämpar för att ha ett sparkande liv växandes i magen. Till dig vill jag säga att det är tungt och det kommer gå åt skogen ibland, men efter varje försök finns också chansen att få uppleva den där villkorslösa kärleken.
Den unnar jag alla som önskar den.