De må heta olika förnamn men annars står det lika på matchtröjorna: Endl, 7, Filipstads IBK. Just nummer 7 har blivit ett signum för syskonen som flertalet gånger toppat poängligan i respektive innebandyserie. De största supportrarna till David, 30, och Julia, 21, är mamma och pappa som skjutsat åtskilliga mil till och från matcher och som alltid låtit maten puttra på spisen när magarna skrikit tomma innan och efter träning. Möt familjen Endl som vigt sitt liv åt innebandyn.
Familjen Endl behöver kanske inte någon närmare presentation vid det här laget då de flesta inom sportens värld vet vilka de är. Syskonen David och Julia har länge varit innebandyprofiler som är kända för att leverera många poäng i seriespelet. Men hur började allt? Och hur blev familjen så engagerad? FT har träffat delar av familjen för att ta reda på det.
– Det är våran grej! Vi har ett stort intresse, säger mamma Monica som förutom att vara en stöttande förälder även sitter med i Filipstads IBK:s styrelse.
– Pappa är också med och hjälper till runt om, han har suttit mycket vid klockan och när det händer något så är han med och hjälper till i föreningen, tillägger David.
David och Julia började båda spela innebandy när de var omkring 6-7 år gamla. Mamma och pappa Endl har skjutsat till och från träningar och även kollat på barnens alla matcher.
– Ibland har ni spelat match samtidigt då har jag och pappa delat på oss så vi åkt på en varsin match. Sedan har ni ju tränat i flera lag samtidigt och då har det kunnat vara träningar och matcher flera gånger i veckan så jag har haft mat på spisen hela tiden. Ni har ätit innan och efter träningar och jag tyckte alltid nån av er ropade "mamma, jag är hungrig" så det har blivit mycket matlagning, säger Monica och skrattar.
"En hel del press"
Vägen till den framgång syskonen nått på planen har inte alltid varit enkel.
– Jag har haft en hel del prestationsångest, jag ville alltid vara lika bra som han (David), alltid göra mycket poäng. Det var skönt när jag spelade i Falun för då var jag okänd och ingen visste vem han var heller. Men nu på senare år har jag väl lugnat ner mig lite grann även om jag tycker det är lite kul att vi stod på samma poäng i poängligan men jag hade spelat färre matcher än dig (David), säger Julia och skrattar.
– Du brukade vara väldigt arg även om ni vann matcher om du inte gjort tillräckligt många poäng, tillägger Monica.
– Jag tycker du (Julia) ska testa att spela högre, våga utmana dig själv, för du förstår inte själv hur duktig du är, säger David.
Han själv tycker också att det funnits en hel del press under sina år som innebandyspelare.
– Jag har alltid tagits som "den där sportkillen" som varit duktig på innebandy, fotboll, skridskor och det är klart att man känt press över att vinna. Att göra poäng. När jag spelat matcher till exempel på invigningen av sporthallen, även när det var invigning i Hagfors så tänkte jag att jag måste göra det första målet. Och det lyckades jag med, men ibland kan det bli så att man tänker att man måste göra poäng och då blir det liksom som en spärr i stället på grund av att man har för mycket tankar. Jag vann poängligan tre år i rad och det blir väl automatiskt att man vill göra mycket poäng då. Sedan är det väl så att jag kanske inte släpper matchen och tänker framåt på nästa, utan jag tänker på vilka lägen jag brände i stället.
– Vi som föräldrar har dock aldrig satt någon press på dem, aldrig ställt krav. De har fått tagit sina egna beslut och vi har funnits där om de velat ha råd, säger Monica.
Ett stort stöd
Både Julia och David tycker att deras föräldrars stöd betyder mycket för dem:
– Det kvittar vilken match jag spelar, när jag sätter mig i båset så tittar jag alltid mot läktaren för att se vart de sitter. Man tar det lite för givet att de alltid ska vara där, vi säger det nog för sällan, men vi uppskattar det väldigt mycket. De har ju alltid kommit på alla matcher så är de inte på plats blir det konstigt. Enda matcherna de missat är när de varit sjuka eller när de varit bortresta, säger David.
– Och när vi varit det då har vi streamat matcherna så vi kunnat se dem ändå. Nu när vi var utomlands hade vi med oss paddan när vi åt middag för att kunna se matchen, säger Monica och skrattar.
Även David och Julias mormor och morfar är väldigt insatta i när syskonen spelar matcher.
– De har stenkoll, säger David.
– De skickar alltid grattis efteråt om man vunnit en match, säger Julia.
– Mormor och morfar är alltid på alla hemmamatcher, fyller David i.
– Och trots de snart är 80 år så har de lärt sig så de kan streama när det är bortamatcher, säger Monica.
Hur kommer det sig att ni spelar med samma siffra, nummer 7?
– Det kan ju du svara på, Julia, säger David och skrattar.
– Det är väl jag som ville ha samma. Jag har alltid sett upp till David och jag ville inte spela om jag inte fick ha samma siffra som han, förklarar Julia.
Hur ser en vanlig middag ut hos familjen Endl? Pratar ni bara om innebandy?
– Det blir lätt så (skratt) Vi träffas rätt ofta och käkar ihop faktiskt, vår storasyster Sanna (som också varit en duktig innebandyspelare reds.anm) brukar säga "inget jävla innebandy-snack i dag", säger David och tillägger:
– Vi brukar börja med en pilkastartävling också. Men du (Julia) blev ju så sur när du förlorade så du gick och la dig utan att äta en gång.
– Men det brukar bli mycket prat om innebandy, mycket prat om matcher, om vad vi vill med föreningen, spekulationer med mer, säger Monica och skrattar.
– Men det är ju också för att vi är så engagerade, vi vill ju hjälpa föreningen, det är därför vi sitter med i styrelsen. Vi vill satsa på en bred ungdomsverksamhet och utveckla föreningen i stort. Det har varit mycket för a-lagets del att man går upp till division 1 – man åker ur – man går upp till division 1 – man åker ut. Jag tror vi måste få till en stabilitet där vi kan utveckla våra unga och se till att juniorerna vill vara med i a-laget, att de har något att se upp till, juniorerna ska vilja följa med på en a-lagsmatch även om de bara får sitta på bänken, säger David och tillägger:
– Jag jobbar även på innebandyprofilen på skolan och vi vill att unga ska fortsätta med idrott, det är tyvärr många tjejer som slutar med idrott tidigt och det måste ändras, vi vill locka fler tjejer till profilen, att de ska våga.
Det råder inga som helst tvivel om engagemanget till innebandyn som familjen Endl besitter. Och när Monica får frågan om hur de orkat och fått ihop livet i vardagen med jobb, barn, mat, skjutsningar och matcher så är svaret ganska enkelt:
– Vi tycker det är så himla kul.