I söndags var det dags för den obligatoriska "se vem som åker först över mållinjen"-söndagen för i år. Vasaloppet avgjordes och Emil Persson bröt norrmännens segersvit på tio år och kammade hem svensk seger på svensk mark. Jag blir så där löjligt känslosam när jag ser sådana prestationer, när Persson satte skidan först över linjen och man fick se hans glädje efter en fantastisk insats under en just nu även fantastisk pågående karriär så kan jag inte låta bli att bli rörd.
När jag sitter där och är så där lagom tårögd och lyssnar på segerintervjun med Emil så blir det dags för vinnaren av elitdamklassen att åka över linjen och få sin krans runt halsen. I år var det norska Emilie Fleten som var först i mål och i samma stund som hon passerade linjen så bröt hon ihop och man kunde verkligen se vad efterlängtat detta var. Kommentatorerna berättade om hennes kamp och många, många lopp utan att kamma hem segern, att det här måste kännas fantastiskt för henne. I samma ögonblick som hon grät, kramade om sina nära och tog foton med kransen runt halsen så började tårarna fullkomligt spruta på mig och jag satt och fulgrät i soffan så mina barn undrade vad jag höll på mig. Jag kände en sådan medkänsla för henne när hon äntligen fick vara först. Utan att känna henne. Utan att egentligen haft någon större koll på vem hon är. Men känslan att se henne klara sitt mål som hon länge haft gav mig gåshud. Det var som om jag ville ringa henne och säga grattis och att jag var stolt över henne trots att hon inte har någon aning om vem jag är.
Kanske är det också det vi kvinnor borde göra oftare till varann? (apropå Internationella kvinnodagen i onsdags) Vi kanske borde bli bättre på att hylla varandra, faktiskt säga det där vi tänker, det där vi imponeras av hos andra kvinnor? Så stort grattis till dig Emilie Fleten! Du är grym! Och till Maja, vår vikarierande reporter här på FT som åkte Vasaloppet och slog sitt personbästa: Jag är så sjukt imponerad över dig. Stolt över dig och din prestation. Du är så galet bra.