De, dem och dom-striden har blossat upp och rasar nu för fullt. Förnumstiga akademiker gör sig lustiga på bekostnad av de som inte vet när de ska skriva de eller dem.
Förslaget att rationalisera och bara skriva dom möts av hånfulla kommentarer.
Samtidigt drar andra lans för det praktiska och enkla i att låta språket utvecklas. Ingen har väl hört någon faktiskt säga de eller dem sedan Anderssonskans Kalle var det hetaste på vita duken.
Och när vi ändå är i farten kanske det är dags att göra slag i saken och börja stava dig, mig, och sig med ”ej”? Och att följa norskans exempel och rensa upp bland alla sje-ljud.
Själv har jag växt upp med böcker som mina vänner och pennan som min förtrogna, under större delen av mitt vuxna liv har jag livnärt mig på att skriva. Och att skriva rätt. Oftast i alla fall.
Jag har förtvivlat försökt lära unga kollegor och praktikanter skillnaden mellan de och dem, försökt få värmlänningar att förstå att var och vart innebär skillnad mellan riktning och befintlighet.
Jag har kämpat med en dåres envishet i språkets allra lerigaste skyttegravar, för att totalt misslyckas.
Det är nämligen så att för den som inte läser väldigt mycket text, och helst korrekt formulerad sådan, är det i princip omöjligt att lära sig det man inte hört.
Det hjälper aldrig så mycket att många unga har stenkoll på engelskans they och them, vilket är precis samma sak som svenskans de och dem.
Om man ska säga ”they” på engelska är det ”de” på svenska, ”them” blir ”dem”. Lätt som en plätt. Ändå blir det fel. Varför är högst oklart. Kanske är folk lite dumma i huvudet.
Men en sak är klart, det har gått så långt att haveriet är ett faktum. Det finns ingen väg tillbaka. Det enda sättet att häva det här är att ge efter för utvecklingen, kasta in handduken, införa ”dom”.
Vän av ordning kan hävda att det finns risk för förvecklingar, att ordet ”dom” även har en annan betydelse. Men med det argumentet kan vi avfärda väldigt många ord i vårt språk. Som krona. Den på trädet? Det vi betalar med? Kungens huvudbonad? Tandens ovandel?
Vi fattar vad det gäller beroende på sammanhang.
Och när vi ändå är i farten kanske det är dags att göra slag i saken och börja stava dig, mig, och sig med ”ej”? Och att följa norskans exempel och rensa upp bland alla sje-ljud.
Språk utvecklas. Det kanske vi också borde göra.