Han blev inte först att lämna grupp två i mästarhuset, det var grundmålet för Lesjöfors bandylegendar Andreas Bergwall i Mästarnas mästare. Men när det var dags för gruppens andra nattduell blev simmaren Anders Holmertz för svår.
Efter att ha glänst i vissa grenar hade Andreas Bergwall det svårare i andra. Det är knappast en statshemlighet att han inte är bekväm i vatten vilket gjorde vattenhinderbanan till en utmaning.
Men vilka grenar som han skulle ha velat prova men inte fick chansen till vet han inte riktigt.
– Jag vet inte vilka grenar som finns kvar som man har missat. Tittar man på grenar som 90 grader och att hänga, så är de inte roliga egentligen, skrattar han på sin breda lesjöforsdialekt.
Men det finns vissa grenar han gillar mer.
– Hinderbanor är kul och det gjorde jag några stycken.
Han berättar också hur lång en nattduell är.
– Nånstans mellan en minut och 15 minuter kan du stå, säger han och förklarar att man kan räkna med att det troligen blir minst sju minuters väntan innan en av stavarna släcks.
– Det är oerhört påfrestande, konstaterar han.
Han blev överraskad av omfattningen av tv-produktionen.
– Det var mycket större och mycket coolare än jag hade väntat mig.
Det han tar med sig är mötena med de andra idrottarna.
– Coola människor, bra idrottare hela högen. Det har varit otroligt kul att sitta och prata om saker man varit med om, både kul och mindre kul saker, säger han.
Andreas Bergwall var den enda lagidrottaren i sin grupp och han tycker att det har varit kul att se på hur man ser på sin idrott.
– Det var intressant att se deras perspektiv på sitt idrottande, hur de tänker ”hur ska jag” medan jag alltid har tänkt ”hur ska vi”. Det är faktiskt en ganska stor skillnad.
Han tycker att det har varit otroligt värdefullt och något han tar med sig in i framtida ledarskap.
Han förklarar att hela den första veckan hade deltagarna otroligt kul tillsammans, en av dem han kom närmast var alpinskidåkaren Jens Byggmark.
– Som många andra får man en medial bild men när man träffar personen blir det annorlunda.
Jens Byggmark frågade om Andreas tatuering som symboliserar yngste sonens medfödda hjärtfel. Och att berätta är självklart för Andreas Bergwall.
– Det har varit som terapi att prata om det. Vi som familj är ganska öppna, säger han.
Sonen Oscar hade ett stort hål mellan kamrarna, han hade en hjärtklaff och in- och utflöden var felkopplade. Förutom det var hjärtat spegelvänt.
Det blev flera operationer och i september 2017 gjordes en operation för att göra ett enkammarsystem. Operationen gick bra men efteråt fick han någon form av virus som stökade till det.
Det hade slagit ut hjärtat på honom och hjärtat slog ingenting, han hade hjärtsvikt. Det var akut.
– I december flög vi akut till Göteborg. Det hade slagit ut hjärtat på honom och hjärtat slog ingenting, han hade hjärtsvikt. Det var akut.
Andreas berättar om hur de fick besked från att läkarna de kanske inte skulle kunna väcka honom från respiratorvården. Under undersökningen fick Oscar även ett hjärtstopp.
– Det pumpade så jäkla dåligt. De visste inte om de skulle få honom ur respiratorn. Hjärtat var slut, säger han.
Föräldrarna visste att om de inte skulle få honom ur respiratorn så skulle det inte se bra ut.
Det tog bara några dagar tills att de satte upp honom på transplantationslistan. Han fick ett nytt hjärta i början av 2018, en operation som gått bra.
Både storebror Simon och Oscar spelar bandy. Det blir lätt så i en bandyfamilj där både farfar, pappa och mamma har spelat.
Att Oscar valde att köra i pappa och farfars skridskoskär och bli målvakt blev lite naturligt. När han kom tillbaka efter operationerna och inte åkt skridskor på länge hade de andra barnen hunnit bli snabbare.
Han hade provat att stå i mål innan transplantationen men det blev plötsligt mer aktuellt. Nu är han tredje generationens bandymålvakt.
Att det blev bandy för sönerna var inget måste. De har fått hänga med Andreas och hans fru på träningar och matcher.
– De har varit med i omklädningsrum och fått hänga med hela vägen.
Andreas förklarar att de nog blivit påverkade av den miljö de rört sig i.
– Det blir en påverkan utan bestämmande, säger han.
När han själv växte upp i Lesjöfors var det bara bandy som gällde.
Som idrottare fortsatte Andreas att fortsätta träna och tävla även när sonen var sjuk.
– Det har alltid varit en del av mig. Det var fullt naturligt där och då. Det var ett andningshål för mig mitt i alltihopa.
Andreas beskriver att det blev ett sätt att kunna lämna sjukhus och vård och att fokusera på något annat.
Det var fullt naturligt där och då. Det var ett andningshål för mig mitt i alltihopa.
De första minuterna i omklädningsrummet var det lite uppdatering av läget men sedan blev det snack om annat.
– Sitter man och tänker på det nu är det otroligt skruvat att jag spelade match två dagar efter att han fick ett nytt hjärta. Det var egentligen ganska kritiskt.
Samtidigt menar Andreas att han inte kunde göra något och att sonen var på det absolut bästa stället och fick den bästa vården man kan tänka sig.
– Det är lite delade känslor när man funderar på saken. Jag är jäkligt glad att jag gjorde det.
Han hade en öppen dialog med klubben och sa att om de inte tyckte att han levererade skulle de säga till.
Men med tanke på att han har rekordet med 195 landskamper och sju VM-guld var kanske risken för det ganska liten.