Bygdespelet Lång-Kristoffers förbannelse handlade om den mytomspunne finnen och hans kamp mot patronerna i de värmländska skogarna på 1600 talet.
– Det var en musikalisk resa om svek, kärlek och humor, med inslag av både fantasier och sanning, säger jazzmusikern Lasse Olofsson som tillsammans med hustrun Lena Dahlman skapade spelet. FT fick en intervju med Lasse som berättar om både ”förbannelsen” och om hur livet ter sig idag.
Lasse Olofsson är Stockholmskisen som tillhör skaran av våra riktigt stora jazzmusiker. Han har spelat i otaliga storband, på teatrar och med Hasse & Tage på Svea Hund 1976 tillsammans med Monica Zetterlund. Listan kan göras i princip hur lång som helst, Lasse har musicerat i dryga 60 år.
Kärleken Lena Dahlman förde honom till Värmland, där han under flera år verkade i olika musikaliska uppsättningar. Men i maj 2016 gick Lena mycket tragiskt bort, och Lasse blev ensam med ett stort hus i Tyresö plus ett hus i Värmland. Han sålde då sommarhuset vid Ämten utanför Hagfors, och livet kretsar nu kring Stockholm för den rutinerade jazzmusikern som fortfarande är aktiv inom gebitet.
– Musiken är som terapi för mig, jag spelar på jazzklubben Rost två gånger i månaden och är medlem i en sextett där jag spelar trombon med trumpetaren Bengt Ernryd; ”Bengt Ernryds Sextett”. Han skrev förövrigt musiken till ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Framöver har vi ett gig på Glenn Miller Café som är en jazzklubb, och jag är för säkerhets skull med i två storband också, skrattar Lasse och tillägger att det ena bandet ska ha konsert i maj med Sharon Dyall.
Musikaliska förebilder
Lasse började att spela trombon vid 13 års ålder i skolorkester, han spelade även piano, men tyckte att det var tråkigt.
– Sen blev det ju att jag tog upp det på senare år, Lena behövde ju till exempel en ackompanjatör. I skolorkestern marscherade vi på flaggans dag och spelade på skolavslutningar och sedan blev det till att tuta dixie, berättar Lasse.
Lasse har många förebilder och nämner speciellt J. J Johnson, som han beskriver som den moderna jazzens guru.
– J. J hade en kvintett som 1957 befann sig på Sverigeturné, jag minns att pappa tog med mig till Folkets park i Borlänge. Där stod han och spelade på ett sätt som för mig var fullkomligt omöjligt. Jag blev så imponerad, jag tänkte att det där ska jag också göra, minns Lasse.
Även att musiken har upptagit en stor del av Lasses liv, så har han i sitt yrkesliv arbetat som lärare, han har en filosofie magister i samhällskunskap och det gick så långt så han blev rektor, som han själv uttrycker det.
Lång-Kristoffers förbannelse
Lång-Kristoffers förbannelse var ett bygdespel där Hagfors egen tusensköna Lena Dahlman stod för både manus och regi, och Lasse ansvarade för musiken.
– Det var mycket arbete under de här åren med Lång-Kristoffers förbannelse, men det var fantastiskt kul. Jag har fortfarande vänner och bekanta från den tiden, vi ringer och pratar och facebookar med varandra. Både jag och Lena var intresserade av historia, och vi inspirerades av berättelserna om brukspatronernas kamp om skogen mot de inflyttade finnarna som brände ner skogen för sitt svedjebruk, berättar Lasse.
Och fortsätter:
– Deras fajt var spännande historier, jag ville göra en tv-serie i stil med Dallas om de här berättelserna. Det var dock ingen som nappade på det, men till slut kom vi i kontakt med folk i Motjärnshyttan och bygdespelet om den mytomspunne finnen Lång-Kristoffer växte fram, säger Lasse.
Till en början hette spelet Finnkampen men kom sedan att heta ”Lång-Kristoffers förbannelse”. Premiären ägde rum 2005 i Motjärnshyttan och den spelades som utomhusteater på somrarna ända fram till 2010, då man valde att flytta spelet till Munkeberg.
– På ett sätt var det mer praktiskt i Munkeberg, vi bodde i Lertorpet som ligger strax utanför Filipstad, det var lättare att repa med ensemblen och det blev mer samlat, förklarar Lasse som poängterar att det var en väldigt vacker miljö ute vid Motjärnshyttan.
Det var två intriger i spelet, svenskarna mot de invandrade finnarna och så en klassisk Romeo och Julia berättelse. Lång-Kristoffer lär ha varit en trolldomskunnig man som även kunde hantera trolldrycker.
– Från början var spelet 45 minuter långt, men allteftersom skrevs nya roller och till slut var föreställningen en och en halv timme. Vi hade proffsiga gästartister med på scen såsom Mikael Samuelsson, Rikard Wolff och Lasse Brandeby, dessutom deltog hela Säffleoperan. Jag ansvarade för musiken och till bygdespelet skrev jag cirka 18 låtar. Tidigt bestämde jag mig för att det inte skulle vara ett bygdespel med knätofs, utan istället innehålla modern musik, förklarar Lasse.
Spelet var egentligen mer som en musikal. Det fanns till exempel gospelinspirerade låtar, som när den försupna prästen, till publikens förtjusning, sjöng om sin borttappade ko. Det fanns även rockballader och raplåtar.
Till häst
Inför föreställningen 2007 gjordes en audition i Stockholm för rollen som Lång-Kristoffer. Magnus Andersson som fick rollen härstammade från Värmland, han var lång, smal, stilig och arbetade dessutom som danslärare.
– Han kunde även rida, så självklart skulle Lång-Kristoffer rida i pjäsen. Lena spelade rollen som Stark-Anna, en kvinnlig smed som var en uppdiktad person av Lena själv. Stark-Anna agerade som en berättare genom hela spelet och naturligtvis sjöng hon också. Ensemblen bestod av ett tjugotal personer, inklusive ett husband på fyra som jag ansvarade för, berättar Lasse.
2014 beslutade Lasse och Lena att gå vidare med andra projekt, Lena blev senare sjuk och gick mycket tragiskt bort 2016.
– Jag träffar fortfarande folk från den tiden som var med i spelet. Det var en rolig tid, konstaterar Lasse som efter intervjun med FT ska göra sig i ordning inför ett rep med storbandet Royal Big Band.