Redan Konfucius hävdade bestämt att man ska kalla saker vid dess rätta namn. Jag håller med. Även folk. Tro mig, om man har ett namn som mitt lär man sig uppskatta när det blir rätt.
Vilket det inte alltid blir, rätt sällan faktiskt om man ska vara ärlig.
Men jag är inte utan skuld och ska kanske inte kasta första stenen, så jag börjar med att be om ursäkt. Jag råkade skriva Joel när det skulle vara Noel.
Nu vill jag inte skylla ifrån mig men jag har nedsatt hörsel på höger öra och det låter en del i ett högstadieklassrum. Men det var inte med flit, jag hörde helt enkelt fel. Förlåt för den saken.
Han svarade så där tvärsäkert som bara män över en viss ålder kan komma undan med.
Med ett namn som mitt är det som gjort för att bli knas. Jag har helt tappat räkningen på hur många gånger jag fått intressanta stavningar som knappt går att härleda till det som står på körkortet.
Och uttal, hej vad det kan bli intressant. En lärare i gymnasiet kallade mig Aaadina (med lång betoning på första A:et) ett helt år. Eller kollegan som på bred kristinehamnsmål uttalar det Adejna vilket låter helkonstigt i mina öron, men han verkar lära sig lite långsamt (förlåt Oscar).
Men skojigast är ändå min morbror som när jag var 18 år frågade varför min familj kallar mig Adina. Jag blev lite ställd men svarade ”för att jag heter det?”. Han svarade så där tvärsäkert som bara män över en viss ålder kan komma undan med ”Nej, du heter ju Adine”. Jag nickade fundersamt och tänkte att jag kanske borde ha rättat honom tidigare. ”Nej, jag heter Adina. Det står i körkortet”, sa jag.
Han tittade på mig som att jag var lite dum i huvudet och sedan pratade vi inte mer om det.
Jag bryr mig inte så jättemycket om att det blir fel egentligen. Faktiskt.
När jag var ung hade min tränare problem, jag tränade mycket ihop med en tjej som var lika gammal som jag och som heter… Sabina. Det blev väldigt sällan rätt men ingen av oss brydde sig. Inte ens när han skulle anmäla oss till tävlingar blev det rätt vilket var problematiskt eftersom jag är sisådär tre decimeter längre än Sabina och var i en helt annan viktklass.
Det höll på att gå fullständigt åt skogen på en tävling där tävlingsledningen ville diska mig medan Sabina skulle få möta ”jäkla amazoner”. Så då skyllde jag på tränaren och till slut fick vi tävla i rätt klasser.
Det är rätt vanligt att folk tror att jag heter Aida. ”Fel opera”, brukar jag säga och så blir det konstig stämning.
En gång intervjuade jag en person som är en sån där namnsägare. Ni vet en sån där som börjar varje mening med ens namn tills man får ett nervöst sammanbrott. I synnerhet eftersom han inte fick det rätt en enda gång.
Jag presenterade mig med ”Hej, jag heter Adina” och han svarade ”Hej Lina”. Där gjorde jag första misstaget när jag inte rättade honom. Sen blev det bara värre, han testade Martina, Kristina, Stina och alla möjliga andra namn för att i slutet av intervjun säga ”Hej då Malin”.
Jag har ingen aning om vad vi pratade om.
Men jag minns hans namn. John. Kanske. Eller Johan. Eller Johannes. Eller, det är inte så himla jätteviktigt.
Eller så är det det. För vem vill säga fel? Inte jag i alla fall.