Jaana Pollari Lindström har varit Filipstads församlings nya kyrkoherde i snart ett år.
FT träffade henne för att höra hur det första året på jobbet har varit.
– Det bästa med det här jobbet är att man får möta människor, att få hjälpa till och att få göra skillnad, säger Jaana Pollari Lindström.
Jaana tar emot på Kyrkans hus, men innan intervjun kan ta sin början känner hon, som den sanna djurvän hon är, att hon måste erbjuda friskt vatten till hunden som dagen till ära gör oss sällskap. Alla är nämligen välkomna i Jaanas värld.
– Pappa kom till Mangskog när han var liten som krigsbarn under andra världskriget. Min familj flyttade sedan till Forshaga 1968, då var jag sex år gammal. Efter att mina föräldrar hade bott i Forshaga under alla yrkesverksamma år, valde de att flytta tillbaka till Mangskog efter att pappa gått i pension, berättar Jaana.
Hon är en mycket berest dam med en rejäl portion skinn på näsan och med många erfarenheter och upplevelser i bagaget. Jaana pratar fort och drivkraften hon har med att uträtta saker, lyser starkt igenom.
– Livet är för kort för att slösas bort, jag vill hinna med så mycket som det bara går, förklarar hon energiskt.
Hon har bott och studerat i Danmark, jobbat som servitris på en svensk restaurang i Paris, gått på clownskola och arbetat som socialpedagog. Bara för att nämna några saker som står att läsa på hennes långa cv. Men hennes framtida yrke, prästyrket, kom relativt sent in i livet för Jaana.
– Det var egentligen inte förrän jag hade fyllt 36 som jag visste vem jag var och vad jag skulle bli. Det var i Nedre Ulleruds kyrka under en sångövning med kyrkokören. Då hörde jag plötsligt en röst som helt enkelt sa att det är i kyrkan som jag ska vara. Det var där och då som jag fick mitt kall, förklarar hon.
Jaana har alltid haft synpunkter på kyrkans hierarkiska ordning, hon anser att det så kallade “gubbväldet” fortfarande regerar. Jaana kände därför att ska hon kunna påverka och förändra så måste det vara från insidan. Hon bestämde sig och studerade sedan fem och halvt år och prästvigdes när hon var 42 år.
– Jag arbetade många år i Munkfors-Forshaga församling, jag trivdes oerhört bra där, säger Jaana.
Bo vid havet
2014 tyckte Jaanas man Anders att de skulle bo vid havet vid vackra Tjörn. “Visst ska vi det”, svarade Jaana och flyttlasset gick från Deje till Skärhamn där hon sedermera tjänstgjorde som präst.
– Det var fantastiska år vid havet tillsammans med familjen. Men efter ett tag så längtade jag ändå tillbaka till mitt Värmland, där mina tidiga minnen och där mina egna berättelser fanns, förklarar Jaana.
Så resväskorna packades återigen och flyttlasset gick ännu en gång till sköna Värmeland, men den här gången för att stanna för gott. Paret bestämde sig för att bygga sitt eget hem och de valde landsbygden före staden. Nu lever de i sitt drömhus utanför Forshaga tillsammans med sina älskade hundar och katter.
Kyrkoherdetjänst i Filipstad
Jaana hade inte från början tänkt att bli kyrkoherde. Men efter att ha blivit uppmuntrad att söka tjänsten i Filipstads församling, så ville ödet annorlunda.
– Ifjol blev jag rekommenderad att söka tjänsten. Jag har inte varit så mycket i östra Värmland, jag var inte bekant med området här. Dock, efter en stunds funderande och efter att ha besökt Filipstad med dess vackra miljöer, tackade jag självklart ja. Naturligtvis ska jag arbeta som kyrkoherde här! Det kändes faktiskt som att jag hade kommit hem, förklarar Jaana lyriskt.
Eftersom hon besitter mycket erfarenhet av både tidigare jobb, resor och otaliga möten med människor, passar rollen som arbetsledare henne som handen i handsken. Till en början tänkte hon till trots, hur ska det här gå? Men med tiden upptäckte Jaana att hon faktiskt var bra på det.
-Jag känner mig bekväm i rollen. Det uppstår ju kontinuerligt situationer som ska lösas, men jag är av den karaktären att jag tycker om utmaningar. Men visst kände jag mig samtidigt “ny på jobbet” till en början. Det var nya människor som jag skulle lära känna och ett arbetslag skulle byggas. Lägg därtill att Filipstads församling är tämligen stor, vilket innebär att det är många bollar som samtidigt ska hållas i luften, medger hon.
2015 kom den stora flyktingvågen och Filipstad tog emot många flyktingar under den perioden. Det innebär att det bor många människor i Filipstad med en annan trosuppfattning än den kristna.
– De kommer till kyrkan ändå, de är vana att gå till kyrkan och de ser varken hinder eller problem med att andra människor tror på en annan Gud. Vi har många muslimer som kommer till kyrkan som sitter ner för att finna ro. Återigen, alla är välkomna i den Svenska kyrkan, poängterar Jaana.
Kyrkolunch
Ingen har väl undgått att Filipstads kommun kämpar med ett ekonomiskt underskott och det är därför oundvikligt att de mest utsatta kommuninvånarna drabbas hårdast. Jaana avslöjar att de är till antalet långt fler än vad man kan tro, det är många som har stora svårigheter att få vardagen att gå ihop.
– Vi erbjuder därför kyrkoluncher på kyrkans hus med tillhörande andakt. Vi har ju redan sedan tidigare haft våra inarbetade soppluncher, men nu utökar vi alltså med kyrkoluncherna. Kyrkan måste handgripligen hjälpa till i svåra situationer, och i med det här känner vi att vi gör nytta, menar Jaana.
Kyrkan erbjuder även “Mary-arbetsträning i församling”. Svenska kyrkan stöttar människor som länge stått utanför arbetsmarknaden, därför har man skapat Mary-metoden – Meningsfullhet, Arbetsgemenskap, Rehabilitering och Yrkesstolthet.
– Vi handleder och hjälper människor i arbetsträning, praktik och rehabilitering inom Svenska kyrkan, förklarar Jaana.
I Jaanas arbetsuppgifter ingår de traditionella förrättningarna; gudstjänster, dop, bröllop och begravningar. Men hennes arbetsdag är fylld av så mycket mer. Hon får till exempel dagligen många samtal från människor som behöver prata, en del är ensamma och har inte någon annan att vända sig till.
– Jag har ju tystnadsplikt och folk ska känna att de kan komma till mig. Prästyrket är ett jobb där varje dag ser olika ut, men jag gillar utmaningar, när det är lite klurigt och det är saker som man ska reda ut, säger hon.
Jaana menar att man ska inte underskatta människors tro. En del kanske anser att folk går till kyrkan bara för att det är tradition, men hon upplever att så inte är fallet.
– Människor söker sig till kyrkan frivilligt i både glädje och sorg för att glädjas eller när det värsta inträffar, sörja tillsammans. Gemenskapen i just kyrkan betyder oerhört mycket för människor, både för unga människor och äldre.
Och tillägger:
– Det bästa med det här jobbet är att man får möta människor, att få hjälpa till och att få göra skillnad. Min största motivation är att sätta människorna i centrum och skapa en gemenskap. På hemmaplan finner jag lugnet tillsammans med make och familj. Det bästa jag vet är att gå ut i skogen med hundarna, det är rekreation för mig. På så vis rensar jag alla mina tankar, jag släpper det i Guds händer, säger Jaana som tycker att hon befinner sig på rätt plats i livet.