Varje år vandrar åttondeklassare från Stålvallaskolan i Lesjöfors till Luossastugan. Under sin strapats över blöta myrar och längs trolska stigar, beskådar de gamla torpställen, växtfärgar garn och tältar vid Abborrtjärn.
– Vi vandrar i Dan Anderssons fotspår. I år är det 30-årsjubileum för skolutflykten, säger Leif Olsson, primus motor och trogen guide till den kulturella vandringen.
Varje år i skolavslutningsveckan äger den kulturella vandringen till Luossa rum.
– Det ingår i ämnet friluftsliv och är en del i undervisningen. Starten är vid Norra Hörken norr om Kopparberg och den första anhalten är Kestina, en gård i Grangärde finnmark i Ludvika kommun, berättar Leif.
Där bodde den numera rikskände Ragnar Fredriksson, alias ”Gubben i stugan” i hela sitt liv. Nina Hedelius gjorde i mitten på 1990-talet en dokumentärfilm om honom, där man fick följa Ragnar när han i sakta gemak utför sina vardagssysslor under ett helt år.
– ”Det var så lågt i tak i stugan, så man kunde bara äta tunn pannkaka”, sa alltid Dan Andersson, som var släkt med de som bodde i stugan. När Ragnar fick se oss vid skogsbrynet sa han alltid ”nu kommer Lesjöfôrsera”. Han hade en gammal trattgrammofon som han tyckte väldigt mycket om att spela på. ”Nu ska jag spela en bet som passer”, sa han och så spelade låten ”Här går stigen” med Evert Taube för skolungdomarna. Var det vid något tillfälle som de var som små ljus så var det då, intygar Leif.
Finnmarkens pärla
Vandringen fortlöper på slingrande stigar och över blöta myrar. Nästa anhalt är Bränntjärnstorpet, även kallad Finnmarkens pärla. Här föddes Dan Anderssons far Adolf Andersson 1854, släkten hade bott på torpet sedan 1700-talets slut.
– Adolfs mamma Anna-Stina Knaas (Knaas är ett soldatnamn) var en slug, klok och förutseende gumma, som lät flytta stugan så att den låg precis på gränsen mellan Ljusnarsberg och Grangärde, utifall hon skulle bli bortkörd ifrån torpet. Och mycket riktigt, det uppstod problem och eftersom hon var en lärd kvinna, hade hon ingen advokat utan försvarade sig själv under rättegången. Hon vann målet och fick således bo kvar. Det finns en bok som heter ”Striden om Bränntjärnstorpet”, upplyser Leif.
Följet passerar sedan en djup ravin innehållande en oerhört rik flora.
– Det är väldigt bördigt och bland annat så växer tibast där, och den ljuvliga doften av liljekonvalj slår emot en, det är underbart. Sedan kommer vi så småningom fram till Ljungåsen där Dan Anderssons farmor Anna-Stina Knaas växte upp. Där intar vi en välförtjänt fikapaus, säger Leif.
När de äntligen kommer fram till Abborrtjärn, som är slutmålet på dagens första etapp, har följet vandrat i 8 kilometer. Först så slår de upp tälten och sedan är det dags att plocka löv, för nu står det växtfärgning på schemat.
– Det är Monika Janzon som har hand om växtfärgningen, det har hon haft i alla år. Det är ett populärt inslag och ingår i undervisningen. Vi gör upp eld, kokar vatten i en kittel och så ska löven puttra i kitteln. Efter växtfärgningen är det fri tid, då får de antingen bada eller fiska. När skymningen slutligen faller grillar vi korv vid lägerelden och sjunger Dan Anderssons visor, det brukar alltid vara uppskattat och ungdomarna tycker att det är spännande, berättar Leif.
Man leker också lekar och har charader långt in på småtimmarna i den trolska ödemarken, dit inga billjud eller stadens tjut når. Det är endast ljudet av barnens skratt och skogens sus som hörs.
Sveriges minsta posthus
Dag två börjar med frukost, varpå färden styr mot byn Abborrberg, där Sveriges minsta posthus är beläget.
– Där samlas tanterna i väntan på posten, de dricker kaffe och löser världsproblemen långt ifrån stadens jäkt och stress. Och mitt emot ligger en liten lanthandel som tyvärr lades ner 1992, men hålls öppen under Dan Anderssons veckan, berättar Leif.
Under sin färd går följet över en bro vid den berömda ån Pajso, känd från Dan Anderssons dikt Sizzi.
– Därifrån ser man Bringsjöberg där Dan Andersson tjänstgjorde som lärare 1907. Men han sade upp sig själv innan han fick sparken, han tyckte nämligen att barnen bara skulle ha roligt, Dan berättade mest historier och spelade fiol, skrattar Leif.
Och fortsätter:
– Vid ett tillfälle, vid sjön Haakalam, begav sig Dan Andersson och lanthandlare Wahlqvist ut för att fiska. Den senare satte då upp en lapp som löd ” I anseende till den ljuvliga våren har jag gått och plockat fågelägg och fiskat. Ärade kunder får handla var fan som helst”.
Luossastugan
– Vi passerar under vår färd Tattarfallet som är den sydligaste gården i Skattlösberg. Där bodde Ludvig Eriksson, och det sägs att han var förebilden till Gunnar Vägman. Dan umgicks mycket med äldre personer, jämnårigt sällskap var inte så givande för honom, säger Leif.
När vandrarna kommit fram till Luossastugan i Skattlösberg, så har de nått sin slutdestination. Stugan kallas Luossastugan efter Dan Anderssons dikt ”Tiggaren från Luossa”, Dan bodde där under ett antal år och stugan är nu ett museum.
– Då får vi njuta av skolans formidabla skinksallad, det smakar fantastiskt gott utomhus i kombination med milsvid utsikt över Finnmarken, förklarar Leif och kan ändå inte låta bli att anmärka på att guidningen av museet inte startar förrän efter midsommar.
– Under många år guidade Nisse Munk och Linda Rattfäldt i Luossastugan. Men sedan tio år tillbaka så börjar inte guidningen förrän efter midsommar, och då har skolorna stängt. Men jag berättar det jag kan om Dan Andersson och så sjunger jag Gunnar Vägman för dem, berättar Leif som i 30 år outtröttligt har vandrat med skolungdomarna i Dan Anderssons fotspår.