Under flera tusen år har mänskligheten finslipat och utvecklat skriftspråket. Från sumerernas kilskrift och egyptiernas hieroglyfer till det du läser just nu har utvecklingen gått framåt. Tills nu.
Någonstans på vägen gick allt plötsligt åt skogen.
Tydligen är jag som bäst passivt aggressiv i min kommunikation. Oftast direkt fientlig. I alla fall i mobilen.
Och om någon skriver tre hjärtan kan man inte svara med ett hjärta, det ska vara minst lika många. Annars är man tydligen en missunnsam jävel.
Orsaken? Jag använder ord. Och meningar. För att inte tala om punkt i slutet av en mening.
Det är tydligen ett tecken på att jag är gammal, att jag använder en gammal och utdöende kommunikationsform. Ord. Meningar. Skiljetecken.
Ibland går jag till och med så långt att jag skriver korrekt svenska. Inte hela tiden, men ibland i alla fall.
Det är djupt suspekt enligt yngre människor.
Jag har fått frågan om jag är väldigt arg. Orsaken var att jag svarade på ett sms med en direkt fråga med svaret ”Okej.” För det var det jag ville säga, okej. Tydligen skulle jag ha kryddat det med smileys och hjärtan.
Jag lärde mig att läsa och skriva för 40 år sedan. Redan där skyltar jag med min ålder och hur hopplöst efter jag är i den moderna kommunikationsformen. Då hade vi en bokstavslåda och i den fanns inga glada eller sura gubbar.
Dottern förklarar för mig att det heller inte går att bara ta vilka glada små gubbar som helst och tro att man är i land.
”Nej, nej, inte den. Den är passivt aggressiv” förklarar hon.
Det är tydligen en hel djungel.
Och om någon skriver tre hjärtan kan man inte svara med ett hjärta, det ska vara minst lika många. Annars är man tydligen en missunnsam jävel.
Det räcker alltså inte att förstå vad bilderna föreställer. Nehejdå. Man skulle kunna tro att det är någon form av modern tappning av rebus men det vore alldeles för enkelt.
Saker betyder helt andra saker än de föreställer. En glad gubbe räcker inte, man ska ha en som tokskrattar. Eller som ungdomarna gör, skicka en döskalle.
Alla har förhoppningsvis lärt sig att inte skicka auberginer eftersom det inte har med grönsaken att göra utan en optimistisk beskrivning av en manlig genitalie och signalerar att det handlar om porr och inte grönsaker.
Men det finns så himla jättemånga emojisar och jag googlar frenetiskt för att hitta en översättningstabell. Jag kan bara konstatera att det här inte är ett så där jätteeffektivt sätt att kommunicera.
På samma sätt är det med påhittade förkortningar. YOLO, LOL, LMK, ROFL är helt befängda, enligt min ödmjuka uppfattning. Kan man inte för tusan bara säga vad man vill ha sagt?
”Fattar du hur gammal du låter?” påpekar dottern. Jo, jag fattar. Och hon fattar. Det är själva poängen. Att budskapet går från sändare till mottagare utan att innebörden förlorat sin mening.
Det är det fina med skriftspråket.
Och när vi ändå pratar emojisar. När använder man egentligen den som ser ut som en Påsk-ö-staty? Jag har inte hittat rätt tillfälle än, och då ska ni veta att jag verkligen har försökt.