Hoppa till huvudinnehållet

Så kom dagen jag ringde 1177

Publicerad:
Till slut låg jag där. Foto: Sanna Aronsson Sandberg

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Till slut kom dagen jag tog tag i telefonen och slog in 1177. Detta efter en lång tid av symptom och rädsla för att söka vård. Jag är inte den som är sjuk. Jag vill ju jobba. Tjejen på andra sidan luren sa lite uppmanande och försynt att nu väntar du inte så här länge med att söka vård någon mer gång. Jag skrattade lite åt hennes kommentar och svarade ”nejdå, jag lovar” och skammen var total.

Brödtext här...Den 5 juli blev jag heltidssjukskriven efter flera provtagningar och läkarbesök. Brister på både det ena och det andra gjorde att jag fick mediciner utskrivna och även en tid för gastroskopi – en undersökning jag inte önskar min värsta fiende.

Ni är många som hört av sig till mig via mail och telefonmeddelande angående reportage och tips och jag är ledsen jag inte ringt tillbaka till er.
Sanna Aronsson Sandberg

Jag var under besöket svårsövd och jag hade fått en hästdos med lugnande medel in i min infart enligt min läkare som återkopplade dagen efter. Under undersökningen vaknade jag till och upplevde en panik jag aldrig tidigare varit med om. Benen skakade och jag kände att jag inte kunde andas med kameran nerlirkad i min mage. Jag kväljdes och försökte få luft. Personalen var dock helt underbara och de ska ha en stor eloge för att de dagligen hjälper sådana människor som mig – människor som har känslorna på utsidan av kroppen när nervositeten spelar en ett spratt. Men vet ni vad? Trots min nervositet innan och paniken under tiden så lyckades man genomföra undersökningen, nästan så jag efteråt blev lite stolt.

Den obehagliga stunden var dock nödvändig och man fann flertalet polyper inuti mig med hjälp av kameran. Man tog vävnadsprover som skickats för analys för att se om de är godartade eller elakartade. En datormografi är nästa steg i skrivande stund. Då kommer min klaustrofobiska sida få jobba hårt inom sjukhusväggarna i Karlstad.

Ni är många som hört av sig till mig via mail och telefonmeddelande angående reportage och tips och jag är ledsen jag inte ringt tillbaka till er. Jag hade helt enkelt glömt att logga ur mig efter att mitt semestermeddelande slutat skickats per automatik. Jag saknar jobbet väldigt mycket och jag hoppas att jag snart är på plats i Filipstad igen, oss er, alla fantastiska läsare, spelare, tränare, eldsjälar och entreprenörer men ett tag framöver kommer jag få se löven falla av träden hemma i Kristinehamn istället för i staden Ferlin satte på kartan. Mina kollegor får ta ansvar för sporten och det vet jag att de kommer göra galant.

För er som lider av samma skräck som jag, att söka vård när något känns fel, så vill jag bara skänka en tanke och en uppmaning att faktiskt våga ringa det där första samtalet till vården. Har man en känsla av att något är fel då behöver man kolla upp det och kroppen säger inte ifrån utan anledning.

Jag hoppas vi ses och hörs snart igen så länge vill jag önska er alla lycka till med de sista matcherna, nyförvärven inför kommande säsonger och med alla era utmaningar ni tar er för.

På återseende!

Artikeltaggar

FilipstadKarlstadKristinehamnMedicinSjukvårdVårdVård och omsorg