Om det gäller liv och död, då ska man inte få lön. Polisen på brottsplatsen, brandmannen som med livet som insats klipper upp den krockade bilen, sjukvårdspersonalen som kämpar för att rädda de som räddas kan.
De borde jobba gratis, i alla fall när det gäller liv och död.
När de bara rapporterar en stulen cykel, plockar ner en kattunge från ett träd eller gipsar en bruten arm kan de få lön. Men inte när det gäller liv och död.
Mat, sjukvård och mediciner är livsviktiga, ändå är de inte gratis och jag hör ingen protestera om det.
Ja du hör själv hur fullständigt genomidiotiskt det låter. Så klart ska de ha lön. Det är väl inget snack om den saken. Men det finns en förklaring till mitt resonemang.
Jag pratar med en vän som med stolthet berättar att hens kompis vid ett tillfälle fått en tidning att öppna en artikel för gratis läsning. Det var väl någon som var försvunnen och man tyckte att det handlade om liv och död. Klart tidningen öppnade artikeln, att de var lite bjussiga.
Inga konstigheter egentligen. Klart att vi inom media hjälper till när det brinner till.
Det konstiga är förväntningen på oss.
Vi får ofta höra sånt. ”Det är viktig samhällsinformation, det borde vara gratis”.
Det fick mig att tänka lite. Att sånt jag gör på jobbet som är livsviktigt borde vara gratis, med andra ord, inte borde ge mig min lön. För även viktiga nyheter kostar att producera. Att vi rapporterar korrekt och sakligt är tyvärr inte gratis.
Jag vänder och vrider på det. Om det nu är så himla jätteviktigt, att folk får information, borde de inte vara beredda att faktiskt betala för det? Alldeles speciellt när det gäller nödsituationer.
Det här kommer knappast som en överraskning. Det kostar att få fram nyheter. Det kostar i arbetstid, utrustning och distribution, även om det sker via nätet.
Mat, sjukvård och mediciner är livsviktiga, ändå är de inte gratis och jag hör ingen protestera om det. Läkarbesök är svinviktiga, ändå får man betala mer för ett enda besök än vad en tidning kostar i en månad. Det är inget vi bråkar om.
När man pratar med folk om det verkar de förstå. Så länge det inte gäller liv och död vill säga. Då upphör all logik att fungera. Då ska informationen komma snabbt och gratis.
Det finns ett uttryck på engelska som lyder ”There is no such thing as a free lunch”, det vill säga, det finns ingen gratis lunch. Det innebär att det alltid kommer en nota, på något sätt. Även om man inte behöver betala så finns det tysta överenskommelser, förväntningar på en att uppföra sig på ett visst sätt.
Det är lite samma sak med information. Om den är gratis kan det mycket väl finnas en baktanke. Visst, ibland är någon bara bjussig, men du vet aldrig när och vem eller varför.
Om det nu är så himla jätteviktigt med information, varför är inte fler beredda att betala för den? Diskussionerna man hamnar i är inte sällan med människor i vuxen ålder, inte sällan med stabil inkomst och ofta har personen fler streamingabonnemang – med tillhörande månadskostnad – än de ens kan hålla reda på.
Trots att de är beredda att betala för musik, sportsändningar och tv-serier är de inte beredda att betala för den information som de själva menar är livsviktig. Det finns säkert någon form av logik i deras resonemang, jag bara vet inte riktigt hur den fungerar.