Nästan alltid lär jag något nytt, när jag skummar igenom tidskriften Illustrerad Vetenskap. Observera att jag inte läser den – jag skummar igenom och läser bara sådant som intresserar mig.
Rymden exempelvis är bläddra-förbi-material, medan människor och djur får mig att fördjupa mig i texten. Nu senast lärde jag ett nytt ord: Prosopagnosi, något som en av 33 människor i världen uppges lida av. Jag är en av dem – även om jag inte lider precis.
Visste du att det oftast tar mindre än en halv sekund för hjärnan att koppla ihop näsa, ögon, mun och andra ansiktsdrag för att avläsa vem vi har framför oss? Informationen sparas sedan i hjärnan, där Hippocampus och pannloben spelar en avgörande roll i förvaringen. När det inte fungerar är skälet Prosopagnosi, ansiktsblindhet.
Fortfarande undrar jag ibland vem vi såg den där gången som nyinflyttade i Norberg. Jag var ute med vår gamle Linus. Vi mötte en kvinna, som utbrast: ”Jaså, det är grannar ute och går!”. Vem var hon?
Linus kände förmodligen igen den där kvinnan nästa gång vi sågs. Hundar är sällan ansiktsblinda. De kombinerar ansiktsavläsningen med dofter och kroppsspråk. Dessutom avslöjar de tveklöst vad det är för slags människa de möter. Hundars människokännedom är imponerande.
Ett tips i sammanhanget: Berätta aldrig för någon om din hunds speciella egenskaper, särskilt inte om dess goda människokännedom! Det kan bli pinsamt. In kommer gästen – och hunden ignorerar honom totalt. Eller ännu värre: hunden morrar och reser ragg. Då är det kanske dags att omvärdera den bekantskapen.
Vår första hund, Duke I, brukade vara med på jobbet. Han var väldigt social, älskade att träffa människor och kelad med. Med ett undantag. När en viss person kom in i mitt rum, nonchalerade Duke den besökande totalt. När däremot den mest hundrädda kom in, buffade Duke varligt på henne – tills hon förstod att de kunde vara vänner. Men så var hon också en trevlig person.
Ingen av våra hundar har varit lik någon annan. En begrep över hundra ord, uttagna ur sina sammanhang. Ibland var vi tvungna att ta till ett annat språk, om samtalet gällde något vi inte ville att han skulle förstå. En hund älskade att hämta saker och att bära saker. En var pedant och plockade alltid upp sådant han tyckte låg på fel plats – aningen pinsamt om vi var bortbjudna och han började städa! I åratal försökte jag lära Linus att plocka undan sina leksaker på kvällen, utan resultat. Vår nuvarande hund Dukie plockar fram leksaker, möblerar om bland dem och plockar undan – och det var hans egen idé.
Det är för övrigt Dukie som sjunger när telefonen ringer. Nyligen avslöjade han en ny egenskap. Jag lyssnade på Anders Bagge, när han sommarpratade. Då han slutligen spelade låten ”Who let the dog out, who, who, who?”, ställde Dukie sig framför radion med framtassarna på skänken och viftade på svansen. Och när det på ett ställe i texten kändes som om det fattades ett ”who”, fyllde Dukie på med några voff, voff! Där och då borde jag ha haft en filmkamera till hands. I stället blev detta ögonblicket jag missade.
KAKA