Om bara några dagar fyller Pauli Alsterfalk 100 år. För två år sedan slutade han arbeta mot betalning – numer nöjer han sig att med att lämna goda råd.
Han kör fortfarande BMW och fyrhjuling och fikabrödet som serveras har han själv bakat.
– Jag har inget recept på hur man ska leva för att bli 100 år. Men man ska tycka om folk och hjälpa till så mycket man kan , säger han.
Pauli Alsterfalk tar emot i sitt hem i Gåsborn vid den gamla Prästgården. Den sotsvarta huskatten Kajsa ingår också i välkomstkommitén.
Pauli fyller imponerande 100 år den 12 september. Det kan man inte tro.
– Jag är uppväxt i finska Tornedalen. Vi var en stor familj med en syskonskara på elva barn, jag är precis i mitten. Vi bodde på ett bondställe och hade skogsegendom, kreatur och hästar. Men inga traktorer. Det fanns knappast en landsväg och vi klarade oss på vårt självhushåll. Man malde ju råg och fick på så vis mjöl, vi hade potatis och kött, och så fisket förstås. Det fanns gott om lax, berättar Pauli.
Som barn lärde man sig hur verktygen fungerar, vid tio års ålder kunde man hantera en yxa.
1948 gifte han sig med sin Ellen och det första året bodde de i en liten stuga i Kerädöjärvi. Skogsbolagen i Bergslagen sökte efter arbetare och man fick hus och ko om man började jobba för dem. Pauli och Ellen hamnade på så vis i Gåsborn där de hyrde torpstället Gräsåsen.
– Det var nog den bästa tiden i mitt liv. Barnen växte upp där, jag bedrev jordbruk och körde i skogen med en nordsvensk. Jag jobbade i skogen på vintrarna och hjälpte till att snickra på somrarna. Det var en bra tid. Men till slut skulle barnen gå i högre skolor, flytten gick därför till Hällefors där det fanns en realskola. Därmed var det slut med bonneriet.
På väggen hänger vackert snidade kåsor och Pauli berättar att han är snickare i grunden.
– Jag lärde mig yrket av min farfar som var timmerkonstnär, han gjorde allt. Han snidade alltifrån byttor och handredskap till hela hus. Som barn lärde man sig hur verktygen fungerar, vid 10 års ålder kunde man hantera en yxa.
I Hällefors jobbade Pauli åt olika byggen, men kände att han ville förkovra sig. Han gick och läste på byggskolan i Örebro i ett år där han erhöll behörighet att ansvara på byggen, han lärde sig om betongkonstruktioner, vilket han var speciellt intresserad av.
– I Dagens Nyheter läste jag att man sökte en betongtekniker i Sundbyberg. Jag sökte tjänsten och jag kunde börja dagen efter. Jag åkte hem till familjen och sa att vi ska flytta igen. Man får ju lov att flytta dit det erbjuds arbete, så är det ju.
Hustrun och barnen tog det bra, familjen och flyttlasset var än en gång på väg mot nya mål. En arbetskamrat till Pauli hade en tomt på Ekerö, där formades familjens nya liv. Sonen gick på högre skolor och utbildade sig till ingenjör, så småningom blev det eget byggföretag för Pauli. På 1970-talet var han den största arbetstagaren i Ekerö kommun.
Lugnare tempo
När Pauli var 75 år upplyste en läkare honom om att blodtrycket var för högt, han måste lugna ner sig.
– Det var mycket pappersexercis, jag fick god hjälp av både hustrun och sonen, som då var utbildad ingenjör, men det blev till slut alltför arbetsamt och jobbigt, erkänner han och tillägger att han var kvar i byggbranschen via olika projekt fast under andra former.
Spontant utbrister han plötsligt; ”dricker du kaffe”? Raskt och lätt går Pauli ut i köket och sätter på kaffet. Han bjuder på fikabröd, självklart har han bakat själv.
– Jag gillar att vara en sån där hemmaman, att baka bröd har jag alltid tyckt om.
Samhällsutvecklingen som skett under en 100-årsperiod är näst intill svår att greppa. Än mer att Paul, som är så alert och ajour, varit med om det. På frågan om vad han anser är den största innovationen, blir svaret telefonen.
– Min första mobiltelefon skaffade jag under 1970-talet, det var en sensation. Den kostade då 12.000 kronor.
Värmland lockade
Paulis dotter bedrev en hundkennel på Ekerö och behövde mer utrymme för sin verksamhet. Den gamla Prästgården i Gåsborn var till salu, och eftersom de varma känslorna för Värmland fanns kvar flyttade de tillbaka.
– Vi köpte huset och jag rustade upp det 1984. Jag och Ellen bodde i det stora huset medan dottern bodde i det intilliggande huset, som vi sitter i nu. När dottern sedermera fick familj så bytte vi helt enkelt hus. Nu när jag blivit ensam så känns det skönt att hon bor bredvid, förklarar han.
På köksbänken står ett fotografi av Paulis farfar. Pauli blir allvarlig och berättar om den mörkaste perioden i hans liv.
Jag blev sjuk, det svällde i magen och jag var tvungen att bli inlagd på krigssjukhuset. Det var min räddning, det var därför jag klarade mig med livhanken i behåll.
Jag blev sjuk, det svällde i magen och jag var tvungen att bli inlagd på krigssjukhuset. Det var min räddning, det var därför jag klarade mig med livhanken i behåll.
– 1939 började det Finska vinterkriget med förödande konsekvenser till följd. Min far blev inkallad till kriget, även jag blev inkallad. Jag var stationerad för att jaga ryssarna, det var en väldigt svår tid. Man fick lära sig att hantera vapen, sedan blev man inkastad i det här stationskriget. Ryssarna på ena sidan, man låg i skyttegraven och vaktade. När granater slog ner så skyndade man sig att lägga sig i nedslagshålet, granaterna kom aldrig på samma ställe två gånger. Det var svårt att finna mat, man åt det man hittade helt enkelt. Jag åt rå potatis och på rågåkern tog man rågen och mosade i handen och åt som den var, berättar han.
Och fortsätter:
– Jag blev sjuk, det svällde i magen och jag var tvungen att bli inlagd på krigssjukhuset. Det var min räddning, det var därför jag klarade mig med livhanken i behåll. Sjukdomen räddade livet på mig, berättar han med allvarlig stämma och erkänner att han än idag kämpar med minnena.
Gillar snabba bilar
Om dagarna tar Pauli det ganska lugnt. Han eldar i vedspisen och umgås med huskatten Kajsa. Men när det blir för långsamt tar han en tur med sin BMW sportbil eller drar en repa på fyrhjulingen. Fordon har alltid varit en passion.
Jag har haft en massa olika bilar, under många år bytte jag bil varje år. Jag har haft alltifrån Amazoner till en Porsche.
– 1954 tog jag körkort, på den tiden fick man åka buss in till Filipstad till trafikskolan. Året därpå köpte jag min första bil, en Ford Taunus som kostade 13 000 kronor. Jag har haft en massa olika bilar, under många år bytte jag bil varje år. Jag har haft alltifrån Amazoner till en Porsche. För BMW:n fick jag faktiskt diplom när jag var och besiktade den, de hade inte sett en bil i ett så pass bra skick förut, säger Pauli och skrattar förnöjt.
Pauli slutade arbeta mot betalning vid 98 års ålder, då hjälpte han till att byta fönster.
– Nu nöjer jag mig med att lämna goda råd. Jag har inget recept på hur man ska leva för att bli 100 år. Men man ska ta folk för vad de är, man ska tycka om folk och hjälpa till så mycket man kan. Jag har inget otalt med en enda människa, det känns bra, förklarar han.
Och tillägger:
– Jag växte upp i ett kristet hem, det var en bra grund i livet. Jag är fortfarande medlem i Svenska kyrkan. Förresten har jag varit med och renoverat kyrkan i Gåsborn, berättar han och ler förnöjt och avslöjar att 100-årskalaset kommer att hållas på Klintgården i Gåsborn.