Gruvexperten Jan Kruse är nu inne på sin sjätte bok, den här gången är det Finnmossen som ska avhandlas. 2018 blev han klar med Tabergsboken och ganska omgående började han så smått att spåna på boken om Finnmossen.
– Jag har fått mycket värdefull information från gamla ”Nordmarkingar”. Gruvolyckorna är ju på något sätt fascinerande och dramatiska, det har varit ett spännande arbete att jobba med boken. Arbetet fortskrider, men jag vill ha lite framförhållning. Nästa år är det dags för boksläpp, lovar gruvexperten Jan Kruse.
Jan Kruse är gruvexperten som har författat fem böcker med gruvtema. Nu är det dags för den sjätte boken, och den här gången är det Finnmossen i Nordmark som ska avhandlas.
2018 gav han ut sin femte bok Tabergsboken, och ganska omgående började Jan sina efterforskningar om Finnmossens gruvor. I augusti 2020 påbörjade han sina studier på Bergsskolan i Filipstad, något som krävde 100 procent av hans uppmärksamhet och författandet med boken låg därför av naturliga skäl nere under två år. Jan tog examen från Bergsskolan 2022, och hans examensarbete behandlade den så kallade Djupmalmen som upptäcktes i Finnmossen omkring 1970, och utsågs till Sveriges bästa examensarbete av Svemin, branschorganisationen för gruvor, mineral och metallproducenter i Sverige. Efter examen återupptog han författandet igen och skrivandet på boken om Finnmossen tog åter fart.
– I år är det exakt 50 år sedan gruvan lades ner, det tycker jag är värt att uppmärksamma. 1713 startade man upp gruvdriften i Finnmossen, det var en man som hette Nils Nilsson Jern som tillsammans med bergsman Joen Ersson påträffade den här fyndigheten. Finnmossmalmen har varit speciell, det var mycket så kallade förkastningar så malmen tog slut. Dock låg den vid sidan av, fast det visste man inte då det begav sig. I början av 1800-talet ansåg man att gruvan var utbruten, man trodde inte att det fanns någon mer malm, berättar Jan.
Sveriges största gruvolycka
Man tog tillvara på varphögarna och sorterade ut där det fanns en del malm kvar. Men omkring 1850 så började man fundera på om det trots allt inte var slut, man startade då upp ett bolag som började undersöka det här igen och tömde gruvan på vatten.
– Det var i samband med det som den fruktansvärda gruvlyckan inträffade 1856. När man tog upp gruvan på nytt så var man nere i gruvan och fick genomslag med en gammal vattenfylld gruva som låg alldeles intill. Vattnet forsade in i den delen där arbetarna befann sig, det är en av Sveriges största gruvolyckor, berättar Jan.
Han fortsätter:
– Det var tio människor som förolyckades, varav den yngsta endast var 16 år. Ytterligare tre tonåringar dog, en kvinna i 40-årsåldern och de andra fem var män i spridda åldrar. Det är förmodligen den svartaste dagen i Nordmarks historia.
Under andra hälften av 1800-talet ökade man produktionen i princip varje år fram till år 1900, sedan gick det under en period något sämre.
– Det var oroligt på arbetsmarknaden när det var storstrejk 1909, men sedan steg produktionen igen efter krigsåren. De sista åren så bröt man mer än någonsin, men trots det så tog Uddeholm beslutet att lägga ner verksamheten 1973, fast det fanns malm för ett tiotal år kvar. Det blev ju mer och mer skrotbaserad järntillverkning i Hagfors och då ansåg man att det räckte med malmen i Persberg, berättar Jan.
Och fortsätter:
– Även Värmlandsbergsgruvan startade upp verksamhet, det var ett annat bolag än Uddeholm men de sålde malmen till Hagfors och Uddeholmsbolaget. Så behovet minskade i Nordmark och det var lika över hela Sverige, det var väldigt många gruvor i Bergslagen som lades ner under 1960- och 1970-talet, och under 1980-talet fanns det knappt några gruvor kvar.
Beskriver samhället
Jan beskriver även byggnaderna runt omkring gruvan och lyfter fram människorna som levde och verkade i bygden. Det fanns olika inrättningar, till exempel ett ungkarlsboende, eller ”Folkrestaurangen” som det kallades och en tvättstuga som byggdes i slutet av 1950-talet, bara för att nämna ett par av alla byggnader som Jan skriver om i boken.
– Jag ville bredda bokens innehåll genom att även beskriva Finnmossen som samhälle, och det är många tragiska människoöden som jag har stött på under resans gång. Gruvolyckorna är ju på något sätt fascinerande och dramatiska, det var rätt så många som dog unga. Men gruvnäringen byggde Värmland, så Hagfors hade förmodligen aldrig blivit stad om inte gruvorna i Nordmark hade funnits. Det var ju här man hade sin råvaruförsörjning till järnverket i Hagfors, det har betytt oerhört mycket för stora delar av Värmland, konstaterar han.
Hur har du gått tillväga för att få tag på uppgifter till boken?
– Jag har frågat gamla ”Nordmarkingar”, de sitter på oerhört mycket värdefull information. Bland annat har Elisabeth Torsell varit till stor hjälp, hon har alltid varit behjälplig men alla mina böcker. Jag har även tittat i gamla handlingar, och så har vi en forskningsdator här innehållande 20 000 namn med Nordmarksanknytning. Det har blivit ett flertal intervjuer med olika gruvarbetare, avslöjar Jan.
Han berättar att han får så pass mycket information till sig, så det blir svårt att välja ut hur mycket av materialet som ska med i boken. Hans största gissel är att sålla, även bildurval är svårt. Dock är det angenäma bekymmer, medger han.
– Arbetet fortskrider, men samtidigt vill jag ha lite framförhållning. Innan nästa sommar blir det boksläpp, lovar gruvexperten.