”Jag tycker ni åker till Karlstad – NU!”
Jag kommer alltid rysa när jag tänker på vårdcentralsläkarens uppmanande ord och bestämda blick.
Denna soliga eftermiddag i april ändrades allt när vi förstod att vår son drabbats av en livslång och obotlig sjukdom.
Jag hade tänkt på det en tid, men när min mamma frågade: ”Tycker du inte han dricker väldigt mycket?” och på håll iakttog min då fyraårige son, kände jag att det var dags att ta tag i det. För förutom att dricka mycket hade han gått ner i vikt, var lättirriterad och klagade ofta över magont.
Morgonen efter ringde jag vårdcentralen, berättade mina misstankar men sa samtidigt att det nog inte var någon fara – hans trötthet berodde nog på förkylningen som fortfarande hängde i lite grann.
Ett stick i fingret senare blev mardrömmen jag och min man slagit bort sann - vår sons blodsockervärde var så högt att mätaren inte ens visade några siffror utan skrek ”HIGH”.
”Kan drabba vem som helst, när som helst”Precis som läkaren uppmanat oss åkte vi i ilfart till Centralsjukhuset i Karlstad. Där konstaterades snabbt att sonens tillstånd var värre än befarat – en syraförgiftning hade startat i blodet. Först en natt på iva, sedan nio dygn på avdelning 12 låg framför oss.
Det jag har lärt mig när det krisar och livet faller samman är vikten av att vara nära varandra. Så det var precis vad vi var – sonen, min man, jag och vår då 1,5 månader gamla dotter låg på rad i två ihopskjutna sjukhussängar. Nära, för att ge varandra styrka och tröst. Vi klarar det här tillsammans.
Vi har i dag kommit en lång bit på väg – nu har vi levt med diabetes i sju månader. Men vi har mycket kvar att lära och processa. Att vår son har en livslång och obotlig sjukdom är fortfarande för overkligt för att ta in. Att inte kunna göra det han ber om – ta bort den dumma sjukdomen, får hjärtat att brista.
Inför Världsdiabetesdagen den 14 november har jag gjort ett reportage med 16-åriga Johanna Jansson och hennes mamma Anna. Johanna drabbades av diabetes när hon var 3,5 år.
För åtta år sedan gjorde vi ett första besök hos familjen, denna gång blev mötet än mer speciellt när jag och min familj går igenom precis det Johanna och hennes familj gått igenom några år tidigare. Det vilar både en tröst och sorgsenhet i att fler behöver genomlida detta. Att fler barn ska snuvas på en del av sin barndom för att de fått diabetes. För även om du inte låter sjukdomen påverka vad du kan och inte kan göra, är sensorbyten, byten av infusionset och kontroller av blodsocker smärtsamma handlingar som måste genomföras.
På Världsdiabetesdagen klär jag mig, precis som Anna Jansson uppmanar till i reportaget, i blått (Diabetesfondens färg) för att hylla och stötta alla typ-1 diabetes-superhjältar, stora som små, som varje dag, dygnet runt, kämpar med sin sjukdom.
Extra mycket vill jag hylla min egen superhjälte-Arvid som med sitt mod och styrka ger sin mamma kraft och hopp om en framtid utan diabetes.